Boardwalk Empire S01E01

Owed to Liqour

Coward, monster, vicious brute
Friend to thief and prostitute.
Heartless, Godless, hell's delight
Crude by day and lewd by night
Conscience dulled by demon rum
Liquor, thy name's

Delirium

Kortfattad handling: Förbudstiden har precis inletts i och med att 1920-talet tar sin början och Enock ”Nucky” Thompson, en prominent person i samhället, ger sig in i smuggelsprit branschen. Handlingen tar sin början några dagar före nyårsaftonen 1919 och vi får följa Nuckys första stapplande steg in i den nya världen med nya och gamla bekantskaper.

En sak är säker, om nu ”Boardwalk Empire” blir en av de stora serierna som folk kommer att tala om framöver kommer det inte att vara om introt de talar om. Introt är förvånansvärt blasé men det är egentligen bara en petitess.

Detaljerna, det är detaljerna man minns efter att ha sett detta första långa avsnittet. Plötsliga inzoomingar, färgsprakande miljöer, något här och där som man snappar upp i ögonvrån. Som begravningståget där ett gäng uppsminkande herrar på Louisianavis tar farväl av en jättelik flaska med whiskey. Eller varför inte sorgemusiken som spelas i och med tolvslaget – och därmed förbudstidens början – som sedan bryts av ett glädjerus, en varietéartists uppträdande som bakgrundsljud till ett överfall. Det finns mängder med sådana här små detaljer som inte tillför något till handlingen men som för allt i världen ”Boardwalk Empire” inte skulle klara sig utan.

Och musik och framför allt ljudbilden. Skräniga och skrapiga grammofoner, ungar som skriker, biltutor, utropare, gatuljud, ljudet av krossade flaskor. Genuint och äkta i den mån man kan sätta sig in hur det lät i 1920-talets USA. Och alla bilar som man ser överallt, man kan undra över hur de har fått tag på alla fina klassiker. Och all den mängd sprit som dricks som får ”Mad Men” att rodna. Det finns mycket man kan snöa in på när det gäller musiken och detaljerna men det får jag ta vid något annat tillfälle.

Rollistan är imponerande. Fast inte på det konventionella sättet. Den enda som sticker ut är Steve Buscemi i sin roll som Nucky, men annars är det inga direkt kända ansikten. Visst i stort sett alla har varit med i någon stor produktion.

Men namn som Michael Pitt, Anthony Lacuria och Aleksa Palladino är inga personer som i alla fall jag inte kan para ihop med rätt ansikte. Alltså inga personer som man har förutfattade meningar av hur de kommer att spela ut sina roller. Och sist men inte minst, det bäddar, likt ”Sopranos” mfl. serier, för många spännande gästskådespelare.

Men hur bra en tv-serie än är så är det alltid lika svårt att få något grepp om den i det första avsnittet och ”Boardwalk Empire” är inget undantag. Ända skillnaden är att du inte har grepp om serien, serien har greppet om dig. Martin Scorsese har ytterliggare en gång bevisat att han behärskar berättarstilen och sinnesstämningen som infann sig i slutet av 1800-talet början av 1900-talet i pionjärandans USA.

”Hösten 2010 hitintills bästa tv-serie”. Det hade egentligen räckt som en sammanfattning, men har du läst så här långt så har du säkert redan insett det. Hoppas jag. Annars får du skaffa dig en egen uppfattning genom att se serien själv.