00-talets bästa tv-serier: Plats 5-4

5. LIFE ON MARS

När? 2006-2007
Var? BBC One

Gene Hunt.

Okej det är kanske lite väl tidigt att sätta punkt, men det är Gene Hunt (Philip Glenister) som är stommen i denna serie. Utan honom skulle ”Life on Mars” vara en serie i mängden. Lite cred. Skall väll hans två kumpaner Ray Carling och Chris Skellington också ha.

Miljöerna är också väldigt trovärdig och det är befriande att BBC vågar lyfta handlingen från London, som skulle vara det självklara valet i vanliga fall, till 1970-talets Manchester. Med allt vad det innebär. Smutsiga förorter kass kvinnosyn frikostigt rökande och drickande.

Den enda nackdelen med denna serie är att Sam Tyler (John Simm) inte riktigt räcker hela vägen fram för att på ett trovärdigt sätt porträttera sin livssituation. Det blir för många sammanbrott och utbrott som inte har något att göra med, ja något? Då tycker jag att Keely Hawes gör ett bättre jobb som Alex Drake i ”Ashes to Ashes” (plats #41).

Men på det hela taget är ”Life on Mars” en av de serier som har imponerat mest på mig under de senaste åren. Tyvärr fick ”Ashes to Ashes” en tredje säsong (visas någon gång under 2010) och inte ”Life on Mars” som bara fick två säsonger, men det kanske var lika bra det.


4. BREAKING BAD

När? 2008-
Var? AMC

Nu börjar det att dra ihop sig och på plats fyra är det ingen mindre än de två senaste årens bästa tv-serie "Breaking Bad". Och här kommer mitt omdöme om ”Breaking Bad” från strax efter premiären mars 2008:

"Walt White är en hunsad man som vid sidan av jobbet som kemilärare även jobbar deltid på en biltvätt, ett tillsynes grått och trist liv. En liten tanke föds i Walts huvud efter ett tv-inslag om en räd mot ett knarklabb. Men det är inget mera än en liten tanke. Livet har sin lilla gång tills en dag när han faller ihop och blir förd till ett sjukhus där det konstateras att han är obotligt sjuk. En kort tid senare uppstår ett tillfälle, sedan blir inget sig likt - "Breaking Bad" är en tv-serie om en tafatt man med en stor hemlighet som gör det bästa av situationen.

Jag har alltid sett Bryan Cranston som den starkast lysande stjärnan i ”Ett geni i familjen” ensemblen. Och efter att ha sett två avsnitt av "Breaking Bad" bekräftas det med råge. Han osar verkligen av medelålderskris, ångest, förändring och enough is enough mentalitet som man kan ses bland annat i "Falling Down" och "American Beauty". Lägg därtill lite "Weeds" och vi har grundstommen i "Breaking Bad".

Jag är såld - de två första avsnitten har fått mig att törsta efter fler - och lite orolig över att jag har ytterliggare en serie att hänga med i utöver ett dussin andra. Men det är en smäll jag gärna tar för att följa Walts vedermödor allt för att få ett drägligt liv för han och hans intet ont anande familj (bilden). "Breaking Bad" är 2008 års (hittills) bästa serie och det är dagens sanning."

Och några tankar om början på den andra säsongen:

"Det börjar så bra.

En svartvit inledning av ett hus i förfall. Läckande kranar, ett öga flyter omkring i poolen. Sirener hörs. Ögat visar sig tillhöra en uppstoppad kanin på poolens botten som är på väg att sugas in i filtret

I det första avsnittet - som jag nämner ovan - har vardagslunken sin lilla gång även om det i Walts fall inte är vad man skulle kunna kalla en vanlig vardag så är det en vardag som han har lärt sig att leva i. Walt planerar redan hur mycket pengar hans växande familj kommer att behöva 737.000$ (därav titeln) och hur många veckor till det kan komma att ta.

Men något sker under en deal med Tuco, en av hans medarbetare är lite väl snacksalig vilket ogillas av Tuco som helt enkelt slår ihjäl honom. Vilket i sin tur ställer allt på sin spets när Walt och Jesse inser att nästa gång kanske det blir deras tur. De börjar planera hur de skall göra sig av med Tuco och de bestämmer sig snabbt för att skjuta honom nog inte är någon bra idé, utan de använder sig istället av sitt trumfkort – Walts kemikunskaper. Det dröjer inte länge innan han har kokat ihop ett dödligt gift som skall användas till att döda Tuco med.

Walt visar sig från sin allra bästa sida. Det som lärde mig att älska honom under den förra säsongen. Han blir stressad. Det är då Bryan Cranston är som bäst när han spelar någon som är kallsvettig med hjärtat i halsgropen.

Jag är så nöjd så nöjd. Och jag längtar redan efter det andra avsnittet."

Nu har det gått drygt 1 1/2 år sedan jag skrev detta (och knappt ett år sedan jag skrev om början av säsong 2)och jag kan fortfarande skriva under på det. Säsong 1 följde i rask takt och början av säsong 2 var lysande och sedan av bara farten var den andra säsongen slut och nu sitter jag som på nålar och väntar på den tredje säsongen som har premiär i början av mars 2010. Tidsmaskin någon?


Imorgon: Plats 3


00-talets bästa tv-serier: Plats 100-91
00-talets bästa tv-serier: Plats 90-81
00-talets bästa tv-serier: Plats 80-71
00-talets bästa tv-serier: Plats 70-61
00-talets bästa tv-serier: Plats 60-51
00-talets bästa tv-serier: Plats 50-41
00-talets bästa tv-serier: Plats 40-31
00-talets bästa tv-serier: Plats 30-21
00-talets bästa tv-serier: Plats 20-11
00-talets bästa tv-serier: Plats 10-6