Rich (hårdrockare), Alo (rödhårig) och baksidan av Frankys huvud.
Tyvärr. Det börjar inte bra. Efter fyra säsonger av ”Skins” har den femte mycket att leva upp till - en lagom crazy inledning med någon/några av de nya karaktärerna har nästan blivit ett måste. Minns Tony i säsong 1 som låg i sin säng med de numera berömda nakenfis-sängkläderna (som pryda Skins US inte hade med) och efterföljande stereo-”haveri” eller Freddies skateboard-race nerför en lång backe när den andra generation tog vid i och med säsong 3.
Säsong 5 har en permobiljakt med efterföljande textboksexempel-krash i ett par cyklar. Nej, nej, nej. Usch, nej.
Det andra intrycket jag får är bättre. Lite 80-tals feeling både över huvudpersonerna, deras kläder och musiken, men mera om musiken senare. Och äntligen en rejält rödhårig grabb med tillhörande fräknar. Att inte ur-brittiska ”Skins” har haft någon med den hårfärgen och hudtonen tidigare är ett mysterium.
Och en hårdrockartyp också. Icke att förglömma.
Denna den femte säsongen känns betydligt mera splittrad än de tidigare. Det första kompisgänget som dyker upp känns konstlat och sättet de fastnar på för avsnittets huvudperson, Franky, känns lite väl hejsan-hoppsan. Blev man verkligen kompis så lätt och så fort med någon när man var i 15-16 års åldern? Snarare hände detta i 5-6 års åldern.
Men jag kan ändå inte lita bli att älska även den femte säsongen av”Skins” mest tack vare att de vågar ta ut svängarna mera. Då den andra generationen av ”Skins” kändes som en naturlig fortsättning på den första känns denna den tredje som en fräsh nystart som flörtar lite med den första säsongens skruvade humor och personligheter.
Och kul att de har det goda omdömet att toppa den första generations boy-meets-boy (Maxxie och James)och den andra generationens girl-meets-girl (Emily och Naomi) med lite äldre manlig kärlek den här gången i och med Frankys två pappor.
Slutligen musiken, då säsong 1-4 valde mestadels hipp ny musik blandar den femte säsongen hej vilt. Punk, synth, klassiskt, hårdrock, ja allt möjligt och omöjligt i en härlig blandning. Låtlistan till det första avsnittet hittar du förövrigt här.
Säsong 5 har en permobiljakt med efterföljande textboksexempel-krash i ett par cyklar. Nej, nej, nej. Usch, nej.
Det andra intrycket jag får är bättre. Lite 80-tals feeling både över huvudpersonerna, deras kläder och musiken, men mera om musiken senare. Och äntligen en rejält rödhårig grabb med tillhörande fräknar. Att inte ur-brittiska ”Skins” har haft någon med den hårfärgen och hudtonen tidigare är ett mysterium.
Och en hårdrockartyp också. Icke att förglömma.
Denna den femte säsongen känns betydligt mera splittrad än de tidigare. Det första kompisgänget som dyker upp känns konstlat och sättet de fastnar på för avsnittets huvudperson, Franky, känns lite väl hejsan-hoppsan. Blev man verkligen kompis så lätt och så fort med någon när man var i 15-16 års åldern? Snarare hände detta i 5-6 års åldern.
Men jag kan ändå inte lita bli att älska även den femte säsongen av”Skins” mest tack vare att de vågar ta ut svängarna mera. Då den andra generationen av ”Skins” kändes som en naturlig fortsättning på den första känns denna den tredje som en fräsh nystart som flörtar lite med den första säsongens skruvade humor och personligheter.
Och kul att de har det goda omdömet att toppa den första generations boy-meets-boy (Maxxie och James)och den andra generationens girl-meets-girl (Emily och Naomi) med lite äldre manlig kärlek den här gången i och med Frankys två pappor.
Slutligen musiken, då säsong 1-4 valde mestadels hipp ny musik blandar den femte säsongen hej vilt. Punk, synth, klassiskt, hårdrock, ja allt möjligt och omöjligt i en härlig blandning. Låtlistan till det första avsnittet hittar du förövrigt här.
2 kommentarer:
Här tänker jag slänga in alla låtar jag hittar på spotify från Säsong 5 av Skins:
http://open.spotify.com/user/deliquate/playlist/0hTszemgkI7lu3NJ1ZrtxB
Älskar serien oavsett vad den slänger efter mig :)
Skitbra! Får hålla koll på den playlisten framöver.
Skicka en kommentar