Going Postal – en recension av ett hängivet Discworld fan

Jag betar väl av handlingen kortfattat så här initialt så är det avklarat. Albert Spangler är en lurendrejare av stor mått mätt. När vanligt folk ser en bra affärsidé ser Albert Spangler en bra början på en storartad blåsning. Om det så gäller falska smycken eller obligationer. Men en dag – under namnet Moist von Lipvig (fuktig lösmustasch) – åker han fast och hans ställs inför rätta för att ha förskingrat över 150.000 Ankh-Morpork $. Straffet blir hängning tills döden infaller.

Men helt plötsligt vaknar han upp i en kista hos Ankh-Morporks hårdföre patriark Havelock Vetinari som ger honom ett erbjudande han bokstavligt talat inte kan tacka nej till, att ta sig an Ankh-Morporks nedgångna Post-system och ta upp kampen mot Reacher Gilt, mannen som med våld har tagit över stadens Klack-system (tänk internet- telegraf- telefonsystem).

Okej. Nu till det väsentliga.

Jag gillar denna serie och storyarken kring Moist von Lipwig gör sig väldigt bra i tv-format. Det finns en mängd porträttlika karaktärer och då tycker jag att de har lyckats överlägset bäst med Adora Belle Dearheart, Head of Stamps - fd. nål-samlaren - Stanley och Junior Postman Mr. Groat spelade av (oförskämt snygga) Claire Foy (se bild), Ian Bonar respektive Andrew Sachs (Manuel i ”Pang bygget”). Även Charles Dance sköter sig bra som Havelock Vetinari även om Jeremy Irons version var ett snäpp bättre.

Ank-Morpork känns också trogen boken och jag hade hela tiden fullt upp att hålla koll på alla detaljer och bakgrundsfigurer man såg i periferin, men den enda jag har lyckats identifiera är Nobby.

Nu är det dags att ta fram sågen när handlingen och karaktärerna skall nagelfaras aka. Kill your Darlings.


Först och främst Golems. De jättelika lerfigurerna (med rötter i Judendomen) som utan problem kan utföra samma arbetsuppgift i århundraden och vars ålder kan sträcka sig över 40.000 år. Visst, deras bakgrundshistoria stämmer väl med den som finns i boken. Men deras utseende och temperament är jag inte riktigt helt överens med.

Jag är van vid Josh Kirbys illustrationer om hur en Golem ser ut. Tv-serien pekar på att de är strax över 2 meter långa, breda över ryggen som en ytterdörr, hyfsat pratglada, småelaka och likartade. Jag ser dem mera som 2.20 långa breda över ryggen som en lagårdsdörr, tystlåtna och olikartade.

Vidare till Sgt Anguna, nattvaktens (Ankh-Morporks polisstyrka) enda varulv. Som absolut inte skulle komma på tanken att förvandla sig till hund/varg inför ögonen på folk. Vilket hon gör här.

Även Moist själv känns inte som den Moist jag har föreställt mig. Richard Coyles version av honom känns alldeles för kall och elak. Men det inte sagt att han (Coyle) gör ett bra jobb.

Mardrömmarna Moist har om sitt tidigare liv får betydligt större plats i tv-serien jämfört med vad som händer i boken. Moist drivs alldeles för mycket av sitt dåliga samvete och ett stort antal mardrömmar som inte heller det tar så stor plats i boken.

Nåväl. Kanske lite väl mycket spott och spe. Men jag älskade varje stund av de här tre timmarna jag fick spendera i Ankh-Morpork och jag hoppas att jag får återse Moist och de andra i Making Money inom kort.