Sista avsnittet är avklarat i den andra generationen och innan vi börjar prata om säsong fem (som skall börjas spela in nu i vår) aka. den tredje generationen eller de tidigare avsnittet i säsong 3 och 4 känns det som om det sista avsnittet är det mest aktuella att analysera – för det finns en hel del att bena ut.
Visst kändes de sista två avsnittet lite rumphuggna? Och det finns det en förklaring till, det var från början tänkt att det skulle bli nio avsnitt (eller för att förtydliga mig, snacket går att det skulle ha varit nio istället för åtta) men det blev bara åtta och varför det blev så står skrivet i stjärnorna. Men faktum kvarstår att det blev en hel del luckor i manuset.
Introduktionen av
Effys vägledare som mynnade ut i
Freddies död i samma avsnitt hade gjort sig bättre över 2-3 avsnittet istället för att trängas under ett och samma tak. Freddies död överhuvudtaget kändes onödig och malplacerad, men det är en annan historia. Även
Thomas och
Pandoras kovändning under den sista halva av det sista avsnittet kändes krystat. Pandora fick stipendium för att plugga historia på Harvard och Thomas landade ett lika stort sportstipendium – bara så där?
Nej, jag är kluven till hur skaparna och författarna
Jamie Brittain, Bryan Elsley och
Jack Thorne med flera behandlar de sista säsongerna i sina generationer. Jag gillade säsong ett mera än jag gillade säsong två på samma sätt som jag gillade säsong tre mera än säsong fyra. Lekfullheten och den ungdomliga dekadensen tar alldeles för abrupt slut när det börjar närma sig slutet. Och det är nackdelen med att vi bara får följa med varje gäng under två års tid. Alla moment skall bockas av vare sig det tillför handlingen något.
För att återknyta till det jag skrev i det förra stycket så gillade jag
JJ:s avsnitt bäst under den gångna säsongen. JJ är fortfarande JJ, med allt vad det innebär. Mycket lekfullhet och konstiga tankar. I hans avsnitt får vi se att han utvecklas när han ryter ifrån sin psykiatriker och träffar en tjej som till råga på allt har en bebis. Och fortfarande är han JJ.
Några tankar om säsong tre och fyra:
Bästa kärlekspar – Emily och Naomi (Bubblare, Pandora och Thomas)
Sämsta kärlekspar – Freddie och Effy (Bubblare, Cook och Effy)
Favoriter – JJ, Freddie, Cook, Emily, Pandora
Bästa sekvens – Freddie skejtar nerför backen i S03E01 (Bubblare, festen hemma hos Pandora då de lurar i hennes morsa hasch (S03E04).
Bästa avsnitt - S03E01 (Bubblare, i stort sett hela S03)
Innan jag blir alldeles för långrandig kommer en liten brasklapp på slutet, utöver att säsong fem är på god väg är det även en film på gång. Den skall centrera kring den andra generationen men även ha inslag från den första och någon scen med den, kommande, tredje. Detta enligt en intervju med
Jack Thorne.
Slutligen... till alla som vill ha mera kan jag rekommendera "The Inbetweeners", som drar igång igen i början av april samt miniserien av "This is England" som även den är långt framskriden.
Igenkänningshumorns största fördel är även dess största nackdel. Man måste känna igen sig för att det skall bli humor.
