The Whole Truth S01E01

Åklagaren och försvararen

Kortfattad handling: I ”The Whole Truth” får vi följa ett gäng åklagare och försvarares synvinkel på ett och samma fall.

Efter en snabb titt i rollistan så ser man direkt att nästan alla har varit inblandade i ”Numb3rs” eller ”Cityakuten”, där den mest meriterade kommer från den sistnämnda serien nämligen Maura Tierney. Varför det är så vet jag inte, kanske har de haft samma rollbesättare och/eller producent? Ett litet sidospår som inte har något med något att göra.

Som jag skrev i handlingen får vi följa både åklagare och försvarare när de brottas kring ett och samma mål. Och mig veterligen brukar inte dessa två parter lika stor utrymme i en tv-serie, det brukar vara antingen eller. Men jag kan ha fel? Detta gör i alla fall denna serie något mera intressant än de övriga femtioelva i samma genre.

Men det är också denna series fall. ”The Whole Truth” är alldeles för hård, cynisk och kall för min smak. Åklagarna lovar guld och gröna skogar – eller i deras fall alla skall få dödstraff – åt deras klienters vägnar. Medans försvararna å andra sidan är beredda att fria allt och alla. Hårt, cyniskt och väldigt, väldigt amerikanskt.

Något gott finns det nog ändå att säga om denna serie. Maura Tierney lyckas ändå bra som hårdför åklagare (hon påminner faktiskt lite om Judge Judy) - även om det blir lite tramsigt emellanåt som en scen när hon står i ett linne på en skjutbana och skjuter pistol - och bevisar att hon kan spela något annat än doktor i ”Cityakuten”.

Vad är då hela sanningen? Att ”The Defenders” faktiskt är bättre än denna serie. Hur otroligt det än kan låta.

Outsourced S01E01

Kortfattad handling: Tv-serien baserad på 2006 års film med samma namn handlar om Todd Dempsey som efter en kurs återvänder till sitt arbete som ledare för ett callcenter, "Mid America Novelties", för att istället mötas av en tom lokal. Han får ett ultimatum flytta till Indien med resten av företaget eller få sparken.

Det finns ingen humor som är så enkelspårig som Indisk humor kontra den Brittiska, eller som i det här fallet den Amerikanska. Det är vi mot dom mentalitet med bara en vinnare, eller rättare sagt alltid en förlorare, Indierna. Oj! Kor är heliga! Oj! Deras mat är stark. Oj! De har lustiga hattar. Oj! De har lustiga namn (Manmeat). Själv tröttnade jag på den här typen av humor redan när SVT sände ”The Kumars at No. 42” för ett par år sedan.

Visst drar ”Outsourced” ner något skratt då och då, för riktig så dålig som ”Mike & Molly” är inte detta. Det finns ett par karaktärer som har viss potential som Gupta en Milton-light (Office Space) variant och jag antar att Ben Rappaport (Todd Dempsey) sköter sig bra. Men som det ser ut nu så kommer jag inte att följa denna serie och det dröjer nog innan den letar sig hit och blir tablålagd runt 23:00 på Kanal 5 (eller TV6, möjligen TV3). Förutsatt att serien får en hel säsong det vill säga.

The Event S01E01

Kortfattad handling: En av USA:s största mörkläggningar är på väg att komma upp till ytan, en mörkläggning som är såpass stor så att inte ens USA:s president vet vad som händer. Och mitt i alltihopa finns Sean Walker, en ung man som börjar nysta i sin flickväns försvinnande och blir ofrivilligt indragen i något stort.

Säg den av de senaste årens största och mest hypade tv-serier som inte har jämförts med ”The Events” handling? Men jag gillar inte att jämföra ”The Events” handling med någon annan tv-serie, för denna serie är unik på sitt sätt på samma sätt som till exempel ”Fringe” och ”Lost” är unika på sina sätt (och vips så råkade jag jämföra ”The Event” med både ”Fringe” och ”Lost”).

Nerven finns där hela tiden. Vad händer och varför? Hopp fram och tillbaka i tiden gynnar oftast inte en tv-serie och den gynnar än mindre tittaren om det blir för rörigt. Och till en början är det lite svårt att hänga med i svängarna, det är först under sista tredjedelen av det första avsnittet som det känns naturligt att hoppa alltifrån 13 månader tillbaka i tiden till några dagar. Allt för nerven och spänningen.

Bra skådespelarinsatser men emellanåt känns det som om de mest är statister som säger sina repliker i väntan på en ny oväntad vändning. Men det är min lite bakvända tolkning. Annars är ”The Event” lätt en av hösten 3-4 bästa nya tv-serier och man måste ju bara se det andra avsnittet, vilka är de 97 i Alaska? Till sist ett stort tack till SVT som köpte in denna serie såpass fort som de gjorde. Mera sådant i framtiden!

The Defenders S01E01

Kortfattad handling: Vi får följa arbete på en advokatfirma i Las Vegas där det är två herrar Nick Morelli (Jim Belushi) och Pete Kaczmarek (Jerry O'Connell) som styr och ställer tills en yngre kvinnliga förmåga kommer in i bilden och rör upp allting. På gott och ont.

När Jim Belushi repriserar sin roll som bufflig trångsynt amerikan likt den han gjorde i ”According to Jim” och samtidigt Jerry O'Connell repriserar sin roll egotrippad player, likt den han gjorde i ”Carpoolers” kan det väl inte bli bra? Det är inte helt uruselt måste jag erkänna. Även om har svårt att se Jim Belushi som advokat. Jag har aldrig varit något större fan av hans skådespeleri och den tv-serie han senast sågs i har alltid varit ett par steg efter ”2 ½ men” på samma sätt som ”King of Queens” hela tiden låg ett par steg bakom ”Everybody Loves Raymond”.

Även ”The Defenders” ligger ett par steg bakom de andra stora legal drama-drakarna. Som Law Order-franschisen och ”Damages”. Jag har ännu inte sett de två andra nya serierna i denna genre ”Outlaw” och ”The Whole Thruth” men de verkar på förhand ett strå vassare än ”The Defenders”.

Men visst har ”The Defenders” sina stunder då det hettar till och man fastnar i handlingen. Men detta är ändå slutligen ingen serie som tilltalar mig. Jag är varken fan av huvudrollsinnehavarna eller genren så får min del blir det nog bara att avsnitt. Möjligtvis kan jag tänka mig att slötitta på den när den dyker upp på TV4 vad det lider men annars, nej.

Men jag är beredd att omvärdera denna serie om det visar sig att de andra (”Outlaw” och ”The Whole Thruth”) serierna visar sig vara sämre. Kanske är jag för kräsen? Jag tyckte ju faktiskt att det var rätt underhållande när Nick Morelli frågade ut doktorn i rättssalen och jag kan inte skylla på att jag var trött och tramsig när jag såg det.

My Generation S01E01

Nörden...

Kortfattad handling: Vi får följa ett gäng personer som gick i samma klass i gymnasiet i Austin Texas år 2000, 10 år senare. Är alla sig lika så här 10 år senare? Är sportfånen fortfarande en sportfåne? Och så vidare.

Skall jag vara helt ärlig så följde jag inte originalet ”Blomstertid” helt och hållet när den sändes i Sverige. Visst jag såg kanske det mesta men inte allt. Men även jag snappade upp att Peter Magnusson spelade tre olika roller i den serien vilket de har skippat helt och hållet i ”My Generation”.

Snabb introduktion från år 2000 och framåt om vad som har hänt runt om i världen och samtidigt presenteras personerna de handlar om vilka de är, eller rättare sagt hur de kommer att porträtteras: The Overachiever, The Brain, The Jock, The Punk, The Beauty Queen, The Rich Kid, The Nerd och The Wallflower (Peter Magnussons karaktärer i ”Blomstertid” var The Rich Kid, The Nerd och The Overachiever (om jag inte missminner mig?)). Med efterföljande plattityder och stereotypiska uttalande från deltagarna som verkligen cementerar vilka de är utan finess och stil.

Rollbesättningen är bra gjord för alla känns verkligen hemma i sina roller, även om de är som ajg nämner här ovan väldigt stereotypiska. Samspelet mellan The Beatuy Queen och The Rich Kid är lika skämskudde-härligt som det var i ”Blomstertid”. Man kan verkligen se hur skönhetsdrottningen inte trivs i sitt äktenskap, speciellt när de likt originalserien pratar om hur lång tid de har varit gifta och hon tror på 3 år han säger att det är knappt 2 år. För att inte tala om nörden som hunsas runt av sin fd. flickvän som fortfarande, likt originalet, bor kvar hemma hos honom.

En oväntat bra serie som höll ihop väldigt bra när den amerikaniserades. Men jag saknar ändå en Peter Magnusson-typ som klarar av att spela tre olika roller, fast ändå inte, då handlingen karaktärer emellan är betydligt mera sammanvävda gentemot det svenska originalet. ”My Generation” är en tv-serie för alla som älskade originalet och som bara vill ha mer och har man även ett skarpt öga och gillar att leta efter likheter, eller olikheter serierna emellan, är detta verkligen en fröjd att se.

An Idiot Abroad S01E01

”An Idiot Abroad”, och Karl Pilkington är idioten. Men det är synd att kalla Karl Pilkington för idiot. Han är snarare ett missförstått geni som uttrycker sig lite annorlunda. Och har annorlunda värderingar. Och annorlunda syn på andra länder. Och annorlunda syn på folk i andra länder. Vi har till exempel genom åren fått lära oss att kineser inte åldras vidare värsta bra.

För er som inte vet var Karl Pilkington producent för Stephen Merchant och Ricky Gervais radioprogram på den brittiska radiokanalen XFM. På så sätt lärde de känna varandra och resten är historia.

I det första avsnittet bär det iväg till Kina, ett av de länder i denna resa som Karl är mest orolig för för att besöka. Och vi som kan våran Karl, vet att han är väldigt intresserad av hur kineser åldras. Eller snarare varför de enligt Karl, åldras såpass fort när de passerar 30, ungefär som en persika.

Karl förhållningssätt till dessa resor är unikt. Inget är bra och han hatar allt och alla. Och man kan emellanåt se hur han riktigt h a t a r vissa saker han eller teamet utsätter honom för. Och jag kan se framför mig hur Steven och kanske framförallt Ricky sitter vid redigeringsbordet och kollar på råmaterialet och skrattar sig sönder och samman.

Sedan kan man ju också vara lite seriös om denna serie. Är det Ricky och Steven som driver alldeles för mycket med Karl, eller är det Karl som driver alldeles för mycket med kineserna. Eller är det båda två? Ibland känns det lite unket måste jag säga men det är bara petitesser.

Jag skulle kunna hålla på att skriva hur länge som helst om denna serie. Inte minst på grund av alla citat som han vräker ur sig. Bara det skulle kunna vara material nog för ett lång inlägg men jag stannar här och nu. Och konstaterar att ”An Idiot Abroad” inte gör mig besviken. Denna serie är helt klart en av hösten bästa serier som ingen skall missa.

Chase S01E01

Kortfattad handling: Vi får följa ett gäng US Marshalls som jagar efterlysta runt om i USA. Och i centrum står Annie Frost som en av de mest framstående bland alla sheriffer

Här går det undan! Redan i inledningen av detta första avsnittet är jakten redan igång och slutar ett par minuter senare. Sedan är det dags igen. Och så håller det på i ett rasande tempo. Om ”Detroit 1-8-7” var en skitig och bufflig serie så är ”Chase” betydligt mera sofistikerad och vacker. Och då tänker jag inte enbart på Annie Frost spelad av Kelli Giddish.

Ytterliggare en snygg tuff brud som sparkar stjärt bland höstens serier, vad hände med alla bimbos kan man undra? Eller för den delen alla vanliga kvinnor? Fast de kanske inte är lika intressanta? Intressanta karaktärer är annars A och O när det gäller polisserier, för polisyrket och premisserna där runt omkring kan bara varieras ett visst antal gånger innan vissa av serierna är utformade på samma sätt.

Se bara på CSI och sättet de satte utredarna i fokus istället för farbror blå i sin blinkande bil. Hur många liknande serier på samma tema har det inte kommit under de senaste 10 åren? Och de som fortfarande är slagkraftiga är det tackvare en stark huvudrollsinnehavare inte på grund av en originell story som inte är såpass originell längre. Även intressanta skurkar gör sitt. Men det första avsnittet misslyckas kapitalt med det, skurken har rosa skjortor, truckerkepsar och fula peruker (eller dåliga hårfärgningar, det är svårt att avgöra), det går alltid bort.

Åter till ”Chase”, det är lite, men bara lite, originellt att använda sig av Marshalls i en serie istället för vanliga poliser. Den här typen av poliser som vi har lärt oss att älska tackvare Tommy Lee Jones och han två oförglömliga roller i ”The Fugetive” och ”U.S Marshalls”. Men tillsammans med en lättglömd handling och få intressanta historier blir det nog svårt för ”Chase” att hävda sig bland alla dessa serier i samma genre.

Detroit 1-8-7 S01E01

Ja de pratar med VARANDRA på telefon

Kortfattad handling: Detroit 1-8-7 handlar om ett gäng mordutredare, både veteraner och nykomlingar, och deras arbete i Detroit.

”Detroit 1-8-7” är en polisserie. Helt klart. Men det är svårt att sätta fingret på vilken typ av polisserie det är. Visst, den handlar om två mordutredare men sedan blir det lite svårare. De första minuterna skvallrar om alltifrån nya ”The Good Guys”, till ”Cops” vidare till valfri polisserie från 1970 – 1980-talet. Och tillråga på allt känns kameraarbetet väldigt mycket ”NYPD Blue” och miljöerna och karaktärerna ”Homicide: Life on Streets”.

Det märks verkligen att denna serie egentligen var tänkt att vara en mockumentär istället för en mera dramainriktad serie. Det är svårt att få grepp vad den vill vara för typ av serie. Ett exempel är musiken, riktiga 1970-tals dängor som förvisso är bra men passar bättre in i en serie från 1970-talet eller en polisserie som är lite mera lättsam än vad ”Detroit 1-8-7” är.

Personkemin mellan Louis Fitch (Michael Imperioli) och hans nya kollega Damon Washington (Jon Michael Hill) känns också väldigt mockumtär-vänlig och extrem. Den ena är vit den andra är svart. En är en ärrad veteran den andra är ny. En är tystlåten den andra är pratglad. Buddy-cop upphöjt med 2. Men det är just dessa två som är de mest intressanta av alla utredarna. Och Michael Impperioli imponerar mer och mer ju längre avsnittet går. Hans telefonpsykningar (se bild) med sin nya kollega är klassiska likaså en staring-contest han har med langare tills denne bryter ihop.

Men visst finns det något gott att säga om denna serie också. Jag gillar greppet att när man följer de olika teamen så dyker det upp en ruta i bild som hänvisar till vilket fall de löser. Som i det första avsnittet ”Bullet Train” och ”Pharmacy Double”. Inga oklarheter där i denna oklara serie.

Det blir nog ändå svårt att hävda sig i en genre där det går 13 på dussinet. Och när de flesta stora serierna i den här genren fortfarande är färskt i minnet. Kanske är ”Detroit 1-8-7” handlingskraftig nog med tanke på den lite annorlunda utformningen, eller också blir den dess fall.

Running Wilde S01E01

Fa'ad med minihäst

Kortfattad handling: Steve Wilde tror att han har allting och han blir smärtsamt påmind om att det är en sak som inte kan köpas för alla pengar i världen, nämligen kärlek, eller kan den det, nu när han behöver det som mest?

Jämte ”Raising Hope” den komediserie på Fox som verkade mest intressant på förhand (om man inte räknar med ”The Good Guys”). Originell handling som till exempel att använda sig av Steve Wildes ungdomskärleks 12-årig stumma dotter som berättarröst för tv-serien.

Annars är det persongalleriet, som presenteras i början av avsnittet, som sticket ut mest i denna serie. Migo den älskvärda rövslickaren till betjänt, Fa'ad Shaoulin Steve Wildes granner tillika trätobroder som alltid försöker överträffa sin granne, Mr. Lunt sekreteraren som går man över huse för att vara Steve till lags.

Den här serien gillar jag. Sådär lagom skruvad. Och Will Arnett är en härlig skitstövel i sin roll som Steve Wilde. Och bara grannen Fa'ad Shaoulin spelad av Peter Serafinowicz är tillräckligt intressant för att få en egen serie. Och det är just Fa'ads pompösa utstrålning som går så att jag gärna ser ett avsnitt till av denna serie.

Keri Russel då säger du? Jo hon är väl okej men hon står sig slätt mot både Arnett och Serafinowicz.

Raising Hope S01E01

Kortfattad handling: Jimmy Chance är en 23-årig poolskötare som bor hemma hos sina föräldrar men en dag ställs allt på sin kant när han får en nyfödd dotter att ta hand om sedan modern har blivit avrättad.

Slackerkomedi i dess enklaste form. Många sköna skådisar som Jimmys morsa Martha Pimpton senast sedd i bland annat ”Fringe”, ”How To Make it in America”, ”The Good Wife” mfl. serier. Och underskattade Garret Dillahunt, Terminatorn i ”The Sarah Connor Chronicles”. Och Cloris Leachman (senast sedd i Roasten av Bob Saget). En rätt banal historia egentligen som för tankarna vidare till ”My name is Earl”.

Ung hopplös man som tar sig i kragen, inget vi inte har sett tidigare. Några halvt om halvt morbida scener. Kan bli kul framöver om inte annat för Cloris Leachman prestation. En såpass meriterad gammal kvinna som började sin karriär i mitten av 1940-talet hoppar på en sådan här lättsam serie. Kanske ser hon något som inte vi har sett?

Fördelen med sitcoms som är halvbra gentemot dramor, är att halvbra sitcoms är lättsmälta på sina dryga 25 minuter. Halvbra drama på närmare 1h kan bli olidliga. Än så länge ligger ”Raising Hope” långt uppe på listan över serier jag kan tänka mig att fortsätta att se. Men det kan fort ändra sig.